När hjärtat
är med
Stadsmissionen i Göteborg startade 1952 och 72-åringen har mer att göra än någonsin. För när de utsatta blir fler, så ställs det även högre krav på den som hjälper. ”Grundsynen är att det alltid finns hopp och det försöker vi förmedla till alla som kommer till oss”, säger Eva Barron, Stadsmissionen i Göteborg.
Text: Juan Martinez Bild: Magnus Pehrsson
Det är nagelbanden som berättar. Om stressen, om oron, om att inte räcka till. De är slitna och lite nariga. Jenny är runt 40 år gammal och är på sitt andra besök någonsin på Stadsmissionens stödcentral på Stigbergsliden i Göteborg.
– Jag är ensamstående med två barn och sliter som ett djur för att få det att gå ihop. Den här månaden funkade det inte eftersom det kom en oväntad utgift för vår hund. Självklart känner man sig misslyckad när man måste be om mat.
– Samtidigt är jag tacksam över att Stadsmissionen finns, säger Jenny, och tar en klunk kaffe.
Hennes situation är långt ifrån unik. Jenny är en av tusentals människor som varje år söker stöd hos Stadsmissionen. Matfattigdomen, som för bara några år sedan var ett relativt okänt fenomen, är numera en del av verkligheten som avspeglar sig i Stadsmissionens lokaler.
Längs en trång korridor ligger rum i en lång rad där hyllor med stapelvaror, kylda produkter och kläder väntar på att byta ägare.
– Oftast bokar vi en tid så att människan i lugn och ro kan välja de saker man behöver ha med sig. Tanken är att det inte ska upplevas som stressande och kränkande med en massa folk som är här samtidigt, säger Eva Barron, socionom på Stadsmissionen.
Bara i Göteborg beräknas cirka 3 000 människor, varav 600 är barn, befinna sig i hemlöshet. Runt 50 000 invånare saknar någon form av basala behov. Bakom siffrorna döljer sig också andra mer svårfångade grupper. Nyligen tog stadsmissionen fram statistik för den dolda hemlösheten. I den gruppen finns människor som saknar en långsiktig boendelösning, och som därtill inte får det stöd från samhället de har rätt till.
– Självklart skulle vi kunna hjälpa många fler. Och det är flera grupper som måste synliggöras. En grupp som vi ser är pensionärer som har en stabil, men låg inkomst och som flyttar runt bland olika tillfälliga lösningar, säger Eva Barron och fortsätter:
– När man är fattig finns det inte utrymme för misstag. Jag har stött på människor där tillvaron stjälpts av en utlånad 500-lapp som inte betalats tillbaka i tid.
Ella Arvidsson, socionomstudent som gör sin praktik, Eva Barron, socionom och Camilla Hall, insamlingsansvarig för företag.
Camilla Hall är insamlingsansvarig för företag på Stadsmissionen i Göteborg. Hon är ofta ute och föreläser och berättar för partners och sponsorer hur pengarna används.
– Jag upplever ett skifte i synen på bidragen, där många företag vill vara med och påverka på riktigt. Man känner ett ansvar för sin stad och engagerar sig på ett annat sätt än förr då det mer handlade om ren sponsring, säger hon.
Många lokala företag, däribland Sigillet, är stabila partners och bidrar med pengar där totala intäkterna vissa år kan närma sig 100 miljoner kronor.
– Självklart är våra partners ovärderliga. Utan dem skulle vi inte existera. De är tillsammans med gåvor ifrån privatpersoner samt stiftelser och fonder ovärderliga för vår verksamhet, säger Camilla Hall och utvecklar:
– Det stöd vi får möjliggör insatser som inte bara handlar om att räcka över en kasse till en behövande, utan vi kan även ge ett kvalitativt stöd. Vi kan exempelvis hjälpa till med kartläggning av den aktuella livssituationen, planering, samtal och finnas med i kontakten med myndigheter.
Det finns en bild att människor som söker sig till Stadsmissionen är offer för egna tillkortakommanden och att de är svaga. Eva Barron ger en helt motsatt bild.
– Många av dem jag träffar har utsatts för enastående prövningar, som de klarat av. För mig är de inga svaga människor, snarare tvärtom.
Stadsmissionen är en arbetsplats som präglas av en god och humanistisk människosyn, sprungen ur en 200-årig kristen tradition. Många av medarbetarna känner stolthet i sin yrkesroll. Ändå skulle de paradoxalt nog tycka att det bästa vore om deras arbetsplats inte längre fanns – eller åtminstone var betydligt mindre.
– Viss social utsatthet kommer nog alltid att finnas. Men ska vi vara lite ironiska så är det långsiktiga målet att vi en dag inte ska ha något jobb att gå till, säger Eva Barron och ler åt tanken.
Ute i entrén gör sig Jenny redo att ge sig ut i kylan. Nu med två stora kassar fyllda med mat som dämpat ångesten och stressen något för den här gången. Hon berättar att hon hoppas att snart få anställning på stället hon arbetstränar på.
Lite längre fram vill Jenny starta egna yogagrupper och lära andra andningstekniker som hon själv haft nytta av.
– Jag ger mig inte förrän jag ordnat det för mina barn. Det är min livsuppgift, säger hon och skickar ett budskap som hon betonar extra:
– När jag läser en del av vad som skrivs på sociala medier så blir jag mörkrädd. Jag hoppas att fler kan börja förstå vikten av att faktiskt vara snälla och vänliga mot varandra.
Hon tar i hand och säger hej då. Öppnar dörren ut mot gatan där ett typiskt bångstyrigt göteborgskt snöfall väntar. Hon tar sikte på lokaltrafiken som ska ta henne till västra delen av staden. Där har Jenny sitt hem.
Skotska rötter
Den första Stadsmissionen grundades 1826 i Glasgow. Göteborgs stadsmission startades 1952 av kyrkoherde Isac Béen tillsammans med två andra kyrkliga företrädare. Syftet var att bekämpa alkoholmissbruket och den misär det förde med sig. Samma år, den 7 oktober, öppnade stadsmissionens första rådfrågningskontor och klädförråd på Köpmansgatan i centrala Göteborg, där nöden var som störst. Idag bedriver Stadsmissionen i Göteborg, verksamhet inom tre områden: Mötesplatser. Boende och behandling. Arbetsintegration.
VI ÄR TROGNA GÖTEBORGSVÄNNER
I Göteborg lever allt för många barnfamiljer i fattigdom. Det vill vi vara med och ändra på. Därför har vi på Sigillet stöttat Göteborgs Stadsmissions arbete sedan 2017, så att fler familjer ska få en bättre levnadsstandard.